Ångest. Över hur livet blivit och vad jag INTE blivit. Svårt att rycka upp mig. Jag ligger i sängen. Tårarna rinner. Tänker på vad jag borde göra men orken finns inte. Ska ligga här och koncentrera mig på att andas, inte ta någon lugnande, sen ska jag gå upp och fortsätta med disken.

Sitter och tänker, oroar mig. Funderar över M´s skolgång. Trots att jag sa till mannen igår att "nu tar jag bort kravet om vanlig skola för henne. Huvudsaken hon blir frisk. Så får hon plugga sen". Men som förälder kan man känna sig väldigt ledsen att hon är sjuk. Att inte riktigt förstå vad som är fel. Vid Bup igår kom det fram att det ibland finns självmordstankar så jag är ändå tacksam att jag är sjukpensionär och kan vara med henne hela tiden.

Den närmaste tiden kommer det att bli Bup-skola med enskild undervisning, bred utredning på Bup med samtal hos psykolog. Nu hoppas jag bara på att det kommer igång så fort som möjligt. Det är inte bra om hon får gå hemma en längre tid nu. Hon får ju sånt dåligt samvete av det och känner ändå kravet från skolan trots att skolan och lärarna är underbart förstående.

Varenda natt vaknar jag av mig själv prick kl. 03,30. Klarvaken. Grubblar inte. Men vill sova!

jag får i detta med att dra ner på psykofarmaka! Av familj irl och vänner på Facebook. Tack! Med det stödet kommer jag att lyckas.

Tänker på min man som stannat hos mig i alla år jag varit sjuk. Jag har bönat och bett flera gånger om att han ska lämna mig och hitta en normal fru och mamma åt våra barn. Men han har aldrig svikit mig. Han har funnits där som en trygghet hela vägen. Från det att jag satt i duschen och dunkade huvudet i väggen, genom alla depressioner och självmordstankar och i alla manier har han stöttat mig. Utom i en mani. Min höns-mani. Men det tar vi en annan gång.

Framgångsreceptet är inte klart men början är (med hjälp från er):

- vitaminer/mineraler (check)

- sömn

- kost

- frisk luft

- vänner (den här punkten är svår. Jag HAR ju inga bra vänner som jag umgås med så detta blir en utmaning!)

- dans (var? när? hur?)

- sång (har blivit inbjuden på att sjunga Gospel på söndag - peppa mig!)

med att jag bestämde mig för att ta över rodret och det ska jag, gör jag. Det är en sak som är säker.

Förmiddagen bestod av besök på Bup med äldsta tjejen M. Hon har troligtvis någon form av social fobi eller liknande - finns diagnosen skolfobi så har hon den. Låter lite skämtsamt men jag är allvarlig. Hon har mycket svår ångest i sociala situationer såsom t.ex skolan. Hon var hemma i stort sett hela förra terminen och började på ny skola (eget val) i januari. Det har gått hur bra som helst fram till förra veckan. Då det tog tvärnit och vi fick åka och hämta vår sjundeklassare gråtandes för att "de pratar med mig mamma och jag kan inte svara, jag bara skakar och börjar gråta".

Besöket på Bup var ganska givande faktiskt. En timmes samtal med kurator. Hon kommer att kolla upp om M kan få gå i Bup-skola istället. Det är som en sjukhusskola. Man har en egen lärare hela tiden. Så i så fall blir det att hon går där åtminstone under tiden de gör utredning på Bup för att se vad M lider av och hur vi kan hjälpa henne med sina svårigheter.

Efteråt blev det besök på McDonald´s till hennes glädje :) så roligt att få göra henne glad! Sen åkte vi hem igen. En halvtimmes resa med bil. När vi kom in somnade jag på soffan, som en stock. Sov fram till alarmet pep om att jag ska åka och hämta de andra två busarna, H och S.