Ångest. Över hur livet blivit och vad jag INTE blivit. Svårt att rycka upp mig. Jag ligger i sängen. Tårarna rinner. Tänker på vad jag borde göra men orken finns inte. Ska ligga här och koncentrera mig på att andas, inte ta någon lugnande, sen ska jag gå upp och fortsätta med disken.

Sitter och tänker, oroar mig. Funderar över M´s skolgång. Trots att jag sa till mannen igår att "nu tar jag bort kravet om vanlig skola för henne. Huvudsaken hon blir frisk. Så får hon plugga sen". Men som förälder kan man känna sig väldigt ledsen att hon är sjuk. Att inte riktigt förstå vad som är fel. Vid Bup igår kom det fram att det ibland finns självmordstankar så jag är ändå tacksam att jag är sjukpensionär och kan vara med henne hela tiden.

Den närmaste tiden kommer det att bli Bup-skola med enskild undervisning, bred utredning på Bup med samtal hos psykolog. Nu hoppas jag bara på att det kommer igång så fort som möjligt. Det är inte bra om hon får gå hemma en längre tid nu. Hon får ju sånt dåligt samvete av det och känner ändå kravet från skolan trots att skolan och lärarna är underbart förstående.

Varenda natt vaknar jag av mig själv prick kl. 03,30. Klarvaken. Grubblar inte. Men vill sova!